Coledale

Nu har jag (Rickard) anlänt till Ho Chi Minh och Vietnam. Och jag känner mig liten. Dagen började med att jag steg upp klockan 05.10 för att ta taxi till Phuket flygplats, jag var som en zombie och likaså mina 3 pojkvänner. När jag gick mot dörren hörde jag grymtande från sängen - Hej då. Jag hade förväntat mig Teletubbies kramar från allihopa men jag förstår dem, jag hade inte orkat röra mig heller. Iallafall så satte jag mig i taxin för att åka en drygt 45 minuters biltur för lika mycket pengar som det hade kostat att ta sig från Phuket till Koh Samui med både buss och båt. På vägen till flygplatsen fastnade vi i en liten bilkö och det visade sig att en moped hade krockat med en Tuk Tuk och det låg flera skadade på marken. De blödde som satan. Det här kändes inte som ett bra första tecken men efter det har resan gått hur smidigt som helst. Det var dock rätt drygt att sitta på Bangkoks flygplats i 5 timmar och stirra i luften.

Jag gick till gaten och väntade på boardingen när en security vakt kom fram till mig och frågade efter att få se mitt insulin. Han tittade på det och sa att dom skulle ha kontroll över det på flyget? Jag var så trött så jag gav det till honom och glömde fråga hur jag får tillbaka det. Jag kom på lite senare att det e ju fan min livsförsäkring. Efter att ha nickat till sjuttioelva gånger på planet och tillochmed missat min måltid så var jag framme. När vi skulle gå av kom en flygvärdinna och sa åt mig att min medicin låg vid cockpiten. Dom hade mycket bättre koll på saker än jag trodde.
Jag steg av planet och gick mot pass kontrollen. Framme vid kontrollen fick jag en stor känsla av att den här Vietnamesen inte gillar sitt jobb eller västerlänningar. Han fräste åt mig att jag skulle visa saker jag inte hade. Tillslut sket han i mig och stämplade passet. 1-0 Rickard. Jag stegade vidare som en ökenråtta på nordpolen och fattade ingenting. Tillslut gick jag fram till ett taxi och hotell ställe och växlade in mina Thai baht mot Vietnamesiska Dong. Jag fick drygt 5 miljoner Dong?! Jag beställde taxi och hotell för natten i backpackerområdet för det lät bäst. Vägen från flygplatsen till hotellet var den läskigaste biten hittils.


Trafiken i Bangkok är tokig, men den här, det är som att sticka in en hand i ett jordgetings bo. Alla dessa galna mopeder, hur många som helst! och jag trodde ärligt vi skulle köra ner minst 50 % av alla vi såg. Jag hade aldrig satt mig bakom ratten i Ho Chi Minh. Väl incheckad och klar var jag tvungen att kolla om det verkligen var kabel tv som de hade lovat mig. Det var det. 92 kanaler varav 10 var engelska. Jag var livrädd i början för de första 60 var bara Asiat kanaler. Efter det var det dags att snabbutforska området. Det gick fort, jag vågade inte gå för långt eller gå över vägarna. Jag ställde in siktet på mat, efter några misslyckade försök till Vietnames mat stack jag in till en Amerikansk Pizzeria som låg precis bredvid hotellet. Det var svingott och gick på 150 000 Dong. Det är lite irriterande att jag inte har den blekaste aning om hur mycket det är. Aja det kanske är bäst att vara ovetande. Nu ska jag upp på rummet och somna i tid så jag orkar med utflykter imorgon.