Coledale

Vi far vidare till en busstation, vilket vi tror ska bli lätt, ta en buss liksom vad är problemet? När vi kommer dit inser vi att alla avgangar star med thailändska bokstäver. - Fan, lätt som en plätt, vi fragar nagon bara. Ingen Thailändare pa hela bussterminalen kan mer engelska än, typ nicka och le. Efter en bra stund far vi en biljett till Nong Khai, en gränsstad till Laos och den ligger precis bredvid Mehkong River. Vi kopte en VIP biljett och den kostade 450 Baht istället for 350 Baht. Skillnaden är att bussen har toalett, storre benutrymme och man far vatten, kakor osv. Tillslut har vi kommit pa bussen och vi blir positivt overraskade och gillar läget skarpt. Lyxfotoljer med innbyggd massage! Vi gillar läget till klockan halv 4 pa natten da busshelvetet gar sonder och vi blir fast i nan laskig stad i nästan 2 timmar. Dessutom är det svinkallt. Thailändarna gjorde tillochmed upp en eld utanfor bussen. Nu har vi lärt oss att norra Thailand är kallt och inget semestermal for solbadare. Tillslut kom en ny buss och plockade upp oss sa vi kunde anlända till var destination, de daliga nyheterna var att den bussen var redan full och vi fyra fick sitta i trappen. From Hero to Zero. Det gjorde ont i rumpan.



Vi trodde vid detta skedet i resan att det tuffa skulle vara over. Men icke. Direkt när vi kom fram till Nong Khai sa blev vi overrosta av galna Tuk Tuk forare som ville ta oss till gränsen, vilket vi inte ville utan bara ta en buss. Tydligen hade de korrupta svinen en deal som sa att västerlänningar inte kan ta bussen utan ska slussas till ett visum ställe och betala en massa Baht for Laos "Visum.". Efter mycket om och men begav vi oss, tillsammans med flera andra turister, till gransen. Med pirr i magen fick vi sedan sta och vanta, fylla i papper och betala med amerikanska dollar till de olika stationerna. Det tog ett javla tag. Nar vi antligen var over pa Laos mark korde var chaffis oss till den Thailändska ambassaden dar vi aterigen fick vanta.



Nu har vi lamnat in vara pass och de papper som vi fick pa det skumma stallet i Nong Khai till ambassaden i Vientiane, och man kan saga att vi hoppas pa det basta. Tobbe och Niclas har gjort sitt storsta uttag pa en bankomat nagonsin, 1.750.000 KIP. Darefter har dem vaxlat dessa till Thailändska Baht och det tog sin tid. Pa vagen till bankomaten sag vi en odla som lag pa marken. Skitläskigt. Nu har alla atit hamburgare och vi har kopt en natt pa ett valdigt acceptabelt hotell inte sa langt ifran ambassaden som vi ska besoka imorgon for att hamta tillbaka vara pass som forhoppningsvis ar beviljade ett turistvisum. Det här har varit ett äventyr utan dess like. Vi vet inte om vi ska skratta eller grata. Mark valde att sova.



Vi ar jakligt radda for malaria, och vi forstar inte hur man kan valja att skolja sig dar bak nar man har gjort nummer tva. Vissa toaletter har har inte toapapper.